Sandra & Lovisa

Det är något seriöst fel med mig.. & att jag kom på det nu gör det ju inte bättre. Jag känner mig så jävla nere hela tiden, jag är rädd för att ha kul. Jag är rädd för att folk ska snacka skit om mig bakom min rygg, vadfan är det med mig? Jag brukar inte bry mig, jag brukar gå min egna väg. Nu är det bara hinder. Vart jag än går ser jag glada människor, precis som jag var en gång i tiden, jag minns det, jag var 11 bast och jag levde livet. Jag antar att det här beror på att jag saknar honom, eller inte honom, jag saknar närhet. Jag börjar att gilla folk snabbt, sen dissar de mig på sekunden. Jag är trött på det. Jag kan inte hitta mig själv någonstans.. (kanske ska kolla i källaren).. Vem fan är jag just nu? Jag vill leva som jag gjorde förr, jag vill se livet som jag gjorde förr. Jag vill ha närheten och vänskapen som jag hade full. Nu menar jag inte att vännerna jag har idag inte är bra, för det är de, jag saknar bara mina gamla lite.. Det är mycket som folk inte vet om mig, när de ser mig, ser de en glad brud som lever livet, men det är inte sant.. Allt jag gått igenom har gjort mig jävligt stark, men ändå så äckligt jävla svag. Jag är rädd för att se folk i ögonen, jag blir rädd när någon tänker slå mig, jag börjar gråta när jag tänker på saker som hänt. Jag känner att jag bara vill dö just då. Visst, jag mår bra, men jag har mått bättre, jag kan må bättre och jag ska må bättre. Men just nu orkar jag inte. Jag tänker inte skylla att jag mår dåligt på någon, för egentligen är det mitt egna fel. Min käft klappar lite om ni fattar vad jag menar. Men ingen snackar skit om mig, ingen ska tro att de är bättre än mig, eller bättre än någon annan, alla är lika mycket värda, och alla älskas av någon, så är det alltid. Det spelar ingen roll om de finns i himlen eller på jorden, de finns där, och man känner det. Jag har svårt för att visa vad jag känner, jag brukar mest skriva texter som den här, en dikt eller en låt. Men ärligt, jag ser saker jag går igenom på ett annorlunda sätt, jag ser det estetiskt. När jag mår dåligt tar jag fram gitarren eller sätter mig vid pianot och bara låter fingrarna dansa. Jag älskar musik, det är musiken som ger mig liv! Samt mina vänner men det vet de redan. Vissa människor har fått ner mig på botten när jag varit på toppen. Jag kan vara hur jävla lycklig som helst men en enda jävla liten kommentar kan förändra skiten. Visst, jag brukar inte att ta åt mig, men när någon i familjen säger saker som man bara inte vill höra, då tar man åt sig, jag gör det iallafall. & jag är trött på det, men när jag säger ifrån, då startar tredje världskriget liksom. Jag tänker inte backa från mina drömmar för att en annan person vill det. Jag tänker leva precis så som jag har drömt. Jag kanske inte är så begåvad, jag kanske inte har den talang jag borde ha, men jag gör det jag älskar, och det är viktigast enligt mig. Samma sak med annat, vad man än gör och hur man än gör det, ska man alltid vara sig själv. Jag är trött på all jävla bullshit nu.